Vandringar i Åtvidaberg
Här hittar du fem stycken vandringar som utgår från Alléskolan. Varje vandring leder till en spännande plats att besöka. Till varje vandring hittar ni karta, bilder, fakta och en ljudfil där ett barn berättar om livet i Åtvidaberg för 100-150-år sedan, knutet till den plats vandringen leder till. Berättelserna är inlästa av elever på Alléskolan.
Stora hotellet, Kopparbrukets tid
Ljud: Fiktiv ungdomsberättelse från 1920
Ungdomsberättelsen i text:
Jag är så glad! Jag ska få gå med Anton och Lovisa på teater i Folkets hus. Mor har köpt biljetter till oss. Det ska bli så roligt! Ingen av oss har någonsin varit på teater. Inte mor heller. Och far vill inte. Jag tror att han inte vill betala, fast det går lite bättre nu. I år har far fått mer lön i riktiga pengar. Det stora kriget är slut. Spanska sjukan också. Vi klarade oss. Och far säger att det går bättre för Åtvidabergs Industrier. Han har fått jobb i Snickerifabriken. Han är stolt som en tupp och säger att de tillverkar saker som ska användas i en automobil som tillverkas i Göteborg, på andra sidan Sverige. Automobilen heter Volvo. Automobiler kör själva. De behöver inga hästar framför vagnen. Jag har ännu inte sett någon, men de säger att baron Theodor har en. Förra veckan sa far att, när jag var liten, så var han med och tillverkade automobiler här i Åtvidaberg. Men de gjorde bara 15 stycken, sedan fick de sluta.
En annan sak som är spännande med att gå på Folkets Hus är att farmors mor och farmors far har bott där när de var nygifta 1860. Då var hela huset bostäder. 18 rum till 18 familjer. Farmor är född där. Nej, inte där, utan i sjukstugan uppe i backen bakom. Men farmors tre syskon är födda i Folkets Hus. Inne i deras rum. De hade bara ett rum – farmors mor, farmors far och deras fyra barn. Tänk så trång det måste ha varit. Farmor säger att hon växte upp i en byrålåda! Men, de flyttade till ett större rum när huset byggdes om till hotell några år senare. Far och mor och Anton, Lovisa och jag bor i alla fall bättre. Far har lånat pengar av baronen så vi kunde köpa ett litet hus på Ågatan, vid kanalen, förra året.
Min vän Martin säger att hans far och mor har varit i Folkets hus och sett rörlig film på biografen. Det var visst som om allt var på riktigt. Alla rörde sig, gick och dansade och cyklade som på riktigt. Men man var tvungen att kunna läsa för när någon sade något så kom det en skylt. Kantor Engqvist hade varit där och spelat piano till filmen hela tiden. Det hade Martins föräldrar nästan tyckt var det bästa. Men de hade skrattat åt filmen också, för den var visst lite tokig. Den hette ”Chaplins pojke”.
Oj, nu ropar mor! Dags att gå!
Fakta:
Titta på den fina neonskylten där det står ”KULTURHUSET”. Många känner nog till att den stora vita byggnaden i byggnaden innan dess hette Folkets Hus och var en del av arbetarrörelsen, som vuxit sig stark i Sverige i början på 1900-talet.
Men det är inte alla som vet att huset byggdes som arbetarbostäder. Ja, det var ett hus, men med många arbetarbostäder. När det byggdes 1858 fanns det 18 rum med plats för 18 familjer. Ett rum för varje familj. Det var trångt. Man hade ofta många barn, som fick sova skavfötters i utdragssoffor och sängar.
Redan 1869 byggdes huset om till hotell. Det säger kanske något både om att arbetarna fick andra bostäder och att det behövdes ett hotell för all handel som pågick och alla resande som kom till Åtvidaberg. Just året 1869 gick kopparbruket på högvarv! Ett toppår!
Men tiderna förändrades snabbt, kopparn sinade i berget i Bersbo och Mormorsgruvan, kopparverket brann upp 1903 och man fick byta verksamheter.
Arbetarrörelsen tog över huset och gjorde det till Folkets Hus 1916 med teatersalong och så småningom biograf. Så var det i nästan 90 år, tills det 2004 blev ”Kulturhuset”, efter att Folkets Hus gått i konkurs.
Ålundamagasinet och Bruksstallet, Kopparbrukets tid
Ljud: Fiktiv ungdomsberättelse från 1884.
Ungdomsberättelsen i text:
Idag följde jag med mor ner till Torget. Vi gick hela vägen från Västantorp. Det var jobbigt för vi drog en kärra med rotfrukter som vi skulle sälja. På långt håll såg vi den nya kyrkans torn växa upp. De har hållit på med bygget i många år, ända sedan jag var liten, men nu är kyrkan nästan klar! Den är otroligt stor!
När vi stannade för att vila vid Ålundamagasinet var det full fart där. Det var karlar som arbetar på Kopparverket som skulle hämta ut sin lön. Far har redan hämtat vårt. Potatis och morötter odlar vi ju själva. Så far fick rågmjöl, sill, smör, fläsk, svagdricka och en liten ost. Det var längesedan vi hade ost!
Mor och jag gick fram till dammen som är mellan magasinet och bruksstallet. På andra sidan dammen var det också full fart. Där kom och åkte hästar med vagnar fulla med olika saker. Mest var det ved eller kol till hyttan. Vi lämnade kärran och gick ut på den lilla bryggan i dammen och tittade på stallet därifrån. Då hörde man också ljudet bättre och alla som ropade och manade på hästarna. Några av mina skolkamrater arbetar i stallet efter skoldagen. Jag tyckte att jag såg Anders på håll.
Bruksstallet är nog den vackraste byggnaden i Åtvidaberg, efter kyrkan. Jag drömmer ibland om att få arbeta där, med hästarna. Men det är nog ett slitsamt arbete. Anders har sagt att de har både stora oxar, får och kor i längorna bakom och en lada. Hästarnas stallar är i den stora vita delen som är byggd i sten. Han säger de har plats för 80 hästar där inne!
Sedan gick mor och jag förbi dammluckorna där vattnet forsade mot den nedre dammen, där badhuset ligger. Någon dag kanske också jag får gå dit.
Fakta:
Nu står du framför Bruksstallet – det vi idag bara kallar ”Stallet”, helt enkelt. När det byggdes såg det helt annorlunda ut runt omkring stallet.
Om du vänder dig om ser du också Ålundamagasinet.
Det var redan byggt när Stallet byggdes år 1857.Stå kvar och tänk lite på parkeringsplatsen vid Ålundamagasinet och Söderleden framför Stallet. Ä
nda fram till början av 1960-talet var det en stor damm där. En massa vatten, som en liten sjö. Den dammen var till för att innehålla mycket vatten som kunde användas för att driva olika saker. Vattnet forsade från dammen in över olika vattenhjul och gav kraft åt bälgar som pumpade in luft i ugnarna och kopparhammare som slog ut kopparen till stora plåtar. Och så byggde man det vackra Brukssstallet för alla hästar som behövdes för att dra kärror Kan du se framför dig vilket liv det var här?
Det var mycket som behövde transporteras fram och tillbaka för att kopparproduktionen skulle kunna hållas igång. Kol, ved, malm, skärsten, mat, drickatunnor. Och koppartackor som transporterades till Norrköping. Hästar var viktiga! Stallet skulle vara en imponerande byggnad och den gjordes mer pampig än nödvändigt för att visa vilken mäktig person brukspatron Adelswärd var. Stallet ligger också så, att när du kommer på Stenhusgatan ligger det rakt fram, i fonden (bakgrunden). Man skulle se den!
Nu är Stallet ihopbyggt med en nedlagd simhall och en idrottshall. Men det gjordes inte förrän Stallet hade stått där i 100 år. Och i slutet på 1800-talet var det en mycket större byggnad. Stallet var konstruerat som en stor fyrkant med en huvudbyggnad i sten och tre längor. Nu finns bara den vita stenbyggnaden kvar, medan de övriga längorna i trä, är rivna. I den ena längan fanns vagnshus kammare och hästarnas spiltor. I den andra kor och oxar. Den tredje var lada.
Ålundamagasinet uppfördes 1866 av Åtvidabergs kopparverk efter ritningar av C E Ferngren och med storbyggmästare Jonas Jonsson som byggmästare. Magasinet byggdes för att inrymma ”Spannmål, Materialbodar och Källare för Victualier”. Brukets anställda ska enligt uppgift ha hämtat ut sin lön in natura här. På 1880-talet gjordes en tillbyggnad med hiss och körport på västra långsidan. Den senaste restaureringen genomfördes 1992 då fasad ommålades med ljus rödfärg, hörn och taklist målades med gul linoljefärg, portar och luckor ströks med stenkolstjära och taket lades om med nytt tegel. ”Viktualier” betyder livsmedel.
Stora hytten (nu:”Eksågen”), Kopparbrukets tid
Ljud: Fiktiv ungdomsberättelse från 16 juni 1903
Ungdomsberättelsen i text:
Det är så tråkigt. Nästan overkligt. Igår var allt som vanligt. Idag är jag ledig från skolan och står med far vid Stora hyttan och tittar upp mot resterna av det som igår var ett kopparverk, med kolbodar, ugnar, förråd och verkstäder. Den stora branden tog allt, badhuset och mejeriet också. Far är dödstrött. Han har varit vaken hela natten och försökt släcka och rädda byggnader och virkesupplagen. Det hjälpte knappt. Men han säger att vinden var på deras sida, annars kunde det gått mycket värre.
De säger att branden startade i Snickerifabriken. Det var ju inte långt för brandkåren, eftersom brandstationen ligger vid Torget, bara ett stenkast från fabriken, men det var redan för sent när de kom fram. Och sedan kom elden också till Torget och tog Hushållsföreningens lager med 3000 ostar. Det luktar bränd ost ännu idag.
Far skulle arbeta igår natt vid smältugnen, men när elden bröt ut kl 19 så fick alla hjälpa till att försöka släcka. Men många kom och stod uppe vid Hotellet och bara tittade på eländet, säger far. Först var han arg på dem, Snickerifabriken
men sedan sa han att det kanske var lika bra
att de som inte var vana och kände till bruksområdet försökte hjälpa till. Det hade varit farligt för dem. Elden var enorm! Och värmen. Tänk vilken värme!
När jag låg och sov brann alltså hela kopparverket ner. Utom stora hyttan. Den klarade sig. Far är orolig. Nu blir han arbetslös. Han säger att han hoppas få arbeta med att bygga upp allt igen.
Fakta:
Du står framför den enda byggnad som blev kvar av kopparbruket efter den stora branden 1903. Idag kallar vi den för Eksågen, men innan dess var detta den stora smälthyttan där man smälte bort de sista föroreningarna ur malmen tills bara den rena kopparen återstod.
Branden började i snickerifabriken kl 19, spred sig till mejeriet, varmbadhuset, husen runt torget (som vi nu kallar Gamla torget) och ödelade hela kopparbruket. Tänk dig att få se en så hemskt förödande eld på kvällen! Det var nog svårt att somna om sedan… Alla i Åtvidaberg påverkades på något sätt av detta.
Du står framför den enda byggnad som blev kvar av kopparbruket efter den stora branden 1903. Idag kallar vi den för Eksågen, men innan dess var detta den stora smälthyttan där man smälte bort de sista föroreningarna ur malmen tills bara den rena kopparen återstod.
Kammarboskolan, Kopparbrukets tid
Ljud: Fiktiv ungdomsberättelse från 1886
Ungdomsberättelsen i text:
Idag rodde vi med ekan in till Kammarbo. Annars brukar jag få gå. Eller, Kammarbo och Kammarbo. Direktörens hus är rivet. Det finns inte mer. Han dog i fjol och nu säger alla att Baron Theodor tänker bygga något nytt hus här, en villa. Vi får se. Det går ju inte så bra för kopparverket. Kvarnen står i alla fall kvar.
I vilket fall ska jag till skolan idag. Det är andra dagen efter sommaren. För två år sedan lärde jag mig läsa och nu kan jag räkna också! Idag får jag också träffa Elin och Anna. Men inte några av pojkarna. Man har bestämt att vi bara ska gå i skolan varannan dag. Pojkarna för sig. Flickorna för sig. Det är för att skolan är för liten och magister Forsman säger att de snart måste bygga nytt. Far tycker att de hellre skulle göra sig av med fattighjonen som bor på våningen under skolsalen. Hjonen har det inte lätt, men de är snälla vid oss.
Förra året räknade Elin och jag ut att vi gick i skolan 100 dagar. När alla är i skolan är vi nästan 50 flickor tillsammans med magistern i den stora salen. Anna, Elin och jag är lika gamla, 10 år. Får se om jag får gå i skolan nästa år. Mor säger att jag kanske måste hjälpa henne att skräda malm ute vid Närstad. Det vore tråkigt.
Elin är så duktig på att sjunga. Hon kan säkert sjunga 30 psalmer utantill också! Det kan inte jag, men jag är bättre på att räkna. Jag tycker också om när magistern tar fram de stora planscherna med bilder och berättar bibelns historier. Det är spännande med den starke Simson, eller lille David som dräper Goliat med en sten mitt mellan ögonen. Daniel i lejongropen tycker jag mest om. När jag kom hem och berättade den så kände inte mor igen berättelsen. Hon går inte i kyrkan så ofta och hon har heller inte gått mycket i skolan. Hon kan inte läsa så bra som jag. Det är för att hon bara gick i skolan ibland ute i Närstad, när läraren kom dit och bodde där ute sex sju veckor. Då hade de skola i ett av de vanliga husen, säger hon.
Anna sa förresten att redan igår, första dagen i skolan, så hade Kalle tydligen retat upp magister Forsman och svarat så otrevligt, att magistern hade tagit fram rottingen och gett honom tio rapp över baken, så han nästan inte kunde sitta. Det händer sällan hos oss.
Idag hoppas jag att magistern tar fram jordgloben och berättar något från något annat land. Tänk att det finns andra länder! Att det bor människor som går omkring upp-och-ned. Det kändes så tokigt när magistern första gången berättade om jorden. Om hela jorden. Och att den var rund, så man kunde komma runt, även om det var mycket vatten i vägen där det var hav. Jag har ju bara sett Bysjön och Glan och Tran. Och när jag berättade hemma om jorden, så sa far att han visste några som åkt över havet till Amerika för några år sedan, eftersom de blev arbetslösa.
Idag måste jag gå hem. Jag kan få sällskap med Anna en bit, men sista biten hem till Malmviken måste jag gå själv. Nu går det bra, men det blir värre till hösten när det mörknar.
Fakta:
Du känner säkert till Centralskolan. Men kanske visste du inte att det länge fanns ytterligare en stor skola i Åtvidaberg?
På den plats där församlingshemmet nu ligger låg alltså en skola som hette Kammarboskolan. Den byggdes 1895 och revs 1985. Och precis uppför backen ligger Centralskolan, byggd 1908. Två stora skolor väldigt nära varandra. Det var förstås många barn även på den tiden!
Och skolan var lika viktig då som nu, därför byggde man vackra skolor.
Innan Kammaboskolan kunde byggas 1895 fick man först riva Åtvidabergs första riktiga skola: Anderssonska skolan. Den låg på samma plats och var byggd 1846. I den skolan kunde det gå 160 barn – och en lärare!! Hur kunde det vara så?
Det var för att i andra halvan av 1800-talet gick inte alla barn i skolan varje dag. De gick kanske bara fyra månader om året, i stället för de åtta månader som de helst skulle gå. Det var bl.a. för att deras föräldrar hellre ville att de arbetade. Och för att pojkar och flickor ibland bara fick gå i skolan varannan dag. Ja, inte tillsammans alltså! Det var pojkar för sig och flickor för sig. Ibland stängde också Anderssonska skolan och läraren åkte ut och bodde ett par månader i andra skolor i Åtvidabergs omgivningar och undervisade barnen där, t.ex. i Mormorsgruvan, där skolan hette Närstad skola.
Men när Kammarboskolan byggdes 1895 var det för att alla barn skulle gå ordentligt i skolan i minst fyra år, så smångingom i sex år.
Kalkugnen, Kopparbrukets tid
Ljud: Fiktiv ungdomsberättelse från 1880.
Ungdomsberättelsen i text:
Fantastiskt! Äntligen fick jag se det! Varje dag har far och jag gått förbi Kalkugnen och sett hur mäster och hans hantlangare knackat kalksten i lagom stora bitar. I början var det stora bitar, stora som fars skor. Männen stod på kullen ovanför Kalkugnen och sedan körde de med en kärra ut stenen på en liten bro och tippade ner stenarna i ugnen. Far frågade om vi fick gå ut på bron och titta ner i ugnen. Far känner farbror Lindström, så det fick vi. Det var väldigt högt och hålet var stort. Så mycket de skulle fylla!
Nästa dag var det mindre stenar och de sista de fyllde på med var inte större än min knytnäve. Ibland slängde de ner några vedträn också. De skulle brinna upp, sa de, och göra så att elden och värmen kunde ta sig uppåt i hålen efter veden.
Men igår kväll hade de fyllt på med otroligt mycket ved längst ner i ugnen. Och de sa att det kommer gå åt minst tio gånger så mycket ved innan de är klara. Tre dagar ska bränningen ta. Sedan tände de ett litet näverbloss och stack in i ett av hålen längst ner på ugnen. Fyren tog sig direkt!
Idag när vi kom tillbaka hade elden fått ordentlig fart. De matade ugnen med mer ved nästan hela tiden. Dygnet runt. Det fantastiska var hur det rök ur toppen på Kalkugnen. De hade täckt för det stora hålet på toppen och bara lämnat ett litet hål. Men där sköt röken ut som en hög vit pelare. Vilket skådespel! Bron där uppe hade de flyttat undan. Vi fick inte gå nära. Igår hade de eldat försiktigt, men idag sa de att de måste börja få upp värmen i nästan tusen grader. Då glöder kalkstenen och ser nästan genomskinlig ut. Det är då kalkstenen blir ”bränd”, sa de. Bränd kalk.
När vi gick därifrån frågade far mig om jag hade sett deras händer? Nej, det hade jag inte tänkt på. Far sa att de alla hade blåsor och valkar och sår. Det var inte bara för att kalkstenarna var vassa, utan för att när elden slocknat och ugnen kallnat i nästan två veckor, så skulle de tömma Kalkugnen på den brända kalken. Men den brända kalken var väldigt frätande, sa far. Det räckte att man tog i den, så gjorde fukten i händerna att man fick frätskador. Varför har de inte handskar, frågade jag? Därför att de är dyra och de förstörs också, så småningom. Det vill de inte betala för, sa far.
Tolv dagar senare
Nu har ugnen kallnat och de har tömt den. Lagt den brända kalken i många trätunnor. Den var ganska ljus när de slängde ner den i ugnen, men nu efteråt ser den helt svart ut. De ska ta den till ett ställe där de kan släcka den, sa far. Vad då, sa jag? Den är ju redan släckt! Far skrattade åt mig och sa att det där betyder något helt annat. Nu ska de ta den brända kalken och antingen gräva ner den så att regnvatten långsamt kommer åt den. Eller så lägger de den i stora järnkittlar och häller på försiktigt med vatten. Därför kallas det att släcka. Saken är den, förklarade far, att då förvandlas den brända kalken. Det blir också väldigt varmt när de häller på vattnet, så de måste göra det försiktigt. Den brända kalken sväller och faller sönder och blir som ett vitt pulver. Då får man inte hälla på mer vatten, för då förstör man den. Den ska vara lagom släckt, sa far.
Jaha, sa jag. Vad ska de med det där pulvret till? Far svarade att, när de ska använda det så blandar de den släckta kalken med sand. Då får de också hälla på mer vatten. Ordentligt med vatten, för då är det inte farligt längre. Då blir det som en smet. Far kallade det för murbruk, fast om man ville vara fin, så kunde man säga cement. Den använder man när man murar. Efter ett tag blir murbruket hårt och starkt. Nästan som att man får kalkstenen tillbaka.
Nu skulle de mura fler byggnader på Kopparverket och nya hus bortanför Marknadsbodarna. Då går det åt mycket murbruk, sa far.
Fakta:
Intill Linköpingsvägen, väg 35, genom Åtvidaberg står en välbevarad tornliknande byggnation. I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister uppges detta vara en kalkugn och lokala källor daterar den till mitten av 1800-talet.
I en kalkugn brändes kalksten till bränd kalk. Från Föreningen Brukskultur Åtvidaberg har följande hämtats som berättar hur bränningen gick till vid just denna ugn:
Via en träbrygga, anlagd på kullen intill, kärrades kalksten för hand fram till fyllningshålet. Nedtill har ugnen två uttagsöppningar, som även fungerade som spjäll. Ugnen sköttes av en för driften ansvarig eldare, som såg till att stenen sorterades noggrant och att ugnen sedan fylldes med kalksten efter ett noga framtaget system. I den stora öppningen gjordes elden upp. Elden fick brinna med stor intensitet under några dagar för att temperaturen skulle komma upp till cirka 1 000 grader. Efter avslutad bränning rakades den brända kalken, som också kallas packsten eller osläckt kalk, fram.
Den brända kalken kan sedan släckas med vatten varvid släckt kalk, som är i pulverform, bildas. Släckt kalk används vid framställning av kalkbruk och kalkfärg. Användandet av kalkbruk kom till Norden med det medeltida kyrkobyggandet och har av tradition framställts vid, eller nära, den aktuella byggnadsplatsen.
Kopparverket i Åtvidaberg behövde mycket kalk och hade två egna brott.
Kalksten användes vid framställningen av koppar som flussmedel för att göra slaggen mer lättflytande. Vid 1800-talets mitt byggdes såväl många nya industrilokaler som bostäder inom Kopparverket. Därmed var behovet av släckt kalk till kalkbruk och kalkfärg stort, vilket troligen är anledningen till att Kopparverket lät uppföra denna ugn.
