Vi började Christina Waldén-projektet med att alla 9:or samlades i matsalen, där fick vi träffa henne för första gången via Google hang out och hon berättade lite om sig själv och böcker som hon har skrivit. Efter det läste vi några av hennes böcker, man fick välja vilka man ville. När vi gjort det så skrev vi noveller, det skulle handla om något som var inom samma tema som Christina själv skriver i. Sedan började vi med muntlig diskussion, då hamnade vi i olika grupper där vi skulle välja varsitt ämne, t.ex. alkohol, sexuellt våld eller hedersmord och sedan berätta lite om det ämne man valt för varandra och sedan ha en diskussion om ämnet.
Efter allt det så skulle vi börja med boksamtal, då skulle vi få träffa Christina via Skype igen. I vår klass delades vi upp i grupper efter vilken bok vi hade läst, alla i gruppen skulle ha läst samma bok. I grupperna skulle vi komma på frågor som vi skulle fråga när vi träffade henne. När boksamtalet hände så gick först en grupp in och när de var klara så gick nästa in. Vi fick prata med i Christina i ungefär 20 minuter. Det första vi gjorde var att sätta oss runt ett bord och på en tv kunde vi se Christina. Vi hälsade, ställde våra frågor och lyssnade och antecknade när hon svarade på frågorna. Först var det lite stelt och nervöst, vi visste inte riktigt vad som skulle hända. Vi visste att vi först skulle hälsa, men efter det så visste vi inte riktigt hur vi skulle fortsätta samtalet. Men när vi väl kom igång så gick det bra, för att det var enklare att ställa frågorna när hon inte fysiskt satt framför oss utan bara var på en skärm.
Det var enkel att ha ett samtal med Christina för att hon var så trevlig och öppen med bra och långa svar på frågorna. Hon var bra på att berätta om sina böcker, hon berättade om hur hon kom på ideérna till böckerna på ett intressant sätt. Hon verkade ganska kunnig också, för att hon hade nästan alltid svar på allt man frågade. Nä
r hon berättade om boken så fick man en bättre förklaring om bokens struktur och anledningen till att hon skrev den, än om man hade letat efter ett svar på nätet.
Jag tycker att detta var ett bra sätt att “träffa” henne, för att skypa med henne kändes mycket enklare än att faktiskt träffa henne i verkligheten. Att ha ett videosamtal med någon är mer vanligt för mig, vilket gjorde att träffa henne via Skype kändes mer säkert och vanligt. Något som även gjorde att man kunde ha ett bra samtal med henne och inte bara att man ställde frågorna, fick svar och sedan var det klart. Efter detta projekt så har jag lärt mig att de ämnen som hon skriver om är mer vanligt i samhället än vad man trodde och att man ska hjälpa varandra. Det har även hjälpt att förbättra mig med att skriva novell, något som jag innan hade svårt med och att ha en muntlig diskussion.
Det var roligt att göra detta och jag hoppas att vi gör det igen.
My Nilsson Larsson, 9E.